Litterär
Riddarholmspromenad
med August Strindberg

Den litterära promenaden med August Strindberg runt Riddarholmen börjar i Riddarholmshamnen. I dikt och prosa återvänder han till fartyg, folkvimmel och fraktgods, till det gamla ridhuset och till lindarna, till vatten och väderlek, till färder på Mälaren. Han lånar scenerier från palatsen och från Riddarholmskyrkan till noveller, dikter, pjäser.
Inget verk är lokaliserat enbart till Riddarholmen. Författaren gör avstamp där i novellerna Stråmannen, På gott och ont och i dramat Kristina. Sedan flyttas handlingen till andra platser, snabbt som han själv byter bostäder. I andra verk besöker han Riddarholmen strövis, som i Tjänstekvinnans son, Det nya riket och Röda rummet. Det han skriver från Riddarholmen (och från Gamla Stan) är lättläst och underhållande. Det kan läsas rakt av men den som vill kan borra djupare och söka efter visioner, nostalgi, satir, hämnd.
I fortsättningen ges smakprov på August Strindbergs Riddarholmsdiktning. Citaten är ofta långa för att, hoppas jag, locka till läsning av hela verket.

 

Staden heter Strindbergs målning (1903?). Tidigare kallades den Hägring. Göran Söderström skriver i boken Strindbergs måleri att "Man har gissat att stadssilhuetten föreställer Venedig och sannolikt har också minnet av Venedig från Lido varit en av Strindbergs inspirationskällor. Närmast i medvetandet låg kanske ändå Södra bergen i Stockholm med Katarina kyrkas kupol.... Handlingen i Staden ligger ändå tveklöst i den magnifika himlen; ett expressivt halvt absrakt måleri som återigen närmar sig de nästan nonfigurativa stormskildringarna från 1894". NM
Således en utsikt över Riddarfjärden. Man kommer att tänka på åskskildringen i Den romantiske klockaren på Rånö, se nedan.

 

Medan fadern Carl Oscar har en affärsmässig syn på ångbåtstrafiken tolkas den av August i en rikedom av ord, i lysande färger, i häftig rörelse. Han diktar och målar på en gång, som i följande citat.

 

UR NOVELLEN DEN ROMANTISKE KLOCKAREN PÅ RÅNÖ, SKÄRKARLSLIV, 1888
"Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, gnistan flög i zigzack över kyrktorn och takåsar, och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta lag* gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av ljus, som under en lampskärm låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av blankskurad mässing, och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och roder i båda ändar, Prins Gustaf och Upland och längst bort vid Simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två
hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka bärargillets ledamöter togo skugga, och därbakom gymnasiihusets åldriga fasad och högst över alla Riddarholmskyrkans järntorn."

*glatta lag, fulla omgångar med skott, bredsidor, en omgång kanonskott kallas ett lag.

 

Myten om Birger Jarls Torn
L
ängs kajen norrut kommer man till Birger Jarls Torn i norra änden av Gustav Vasas befästningsmur. En historia om detta torn förekommer i Gamla Stockholm som Strindberg och litteratören Claes Lundin gav ut häftesvis åren 1880-82, en rolig och förträfflig kulturhistorisk guide i huvudstadens tid och rum. De skrev sina egna kapitel, August Strindberg om Sägner och Skrock ur vilket citatet nedan är hämtat. Obs! den ursprungliga stavningen. (Bild av tornet i kapitlet Strindbergs pojkar klänger på tjärtunnor.)

 

UR KAP. SÄGNER OCH SKROCK, GAMLA STOCKHOLM, 1880-82, AV AUGUST STRINDBERG
"Då Esterna förstörde Sigtuna, hvilket skall ha inträffat omkring år 1187, skola Sigtuna-borna hafva instängt en del skatter af silfver och guld i en urhålkad stock och kastat denna i sjön, i afsikt att anlägga en ny stad, där stocken tog land. Detta skall hafva inträffat vid n. v. Riddarholmen. I gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som anses vara den äldsta byggnad i hufvudstaden och där nu en del af Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter äro magasinerade. Ännu finnes längst ner i tornets djup en gammal lös stock, som har utseende af att hafva varit nyttjad till någon hissinrättning på tornet, men visats såsom upphofvet till vår hufvudstads namn, ett skämt af pantlåneinrättningens tjänstemän, hvilka därmed tillfredsställt en och annan naiv forntidsälskare. Huruvida tornet verkligen är äldst af Stockholms nuvarande byggnader, har ej fullständigt ådagalagts. Man anser det hafva uppförts under Gustaf I:s tid."

Kommentar: Detta är en s k vandringsmyt som förekommer i varianter, att man låter slumpen välja ut en plats för en stad, en gård, en kyrka o s v. Poängen i Strindbergs relation är att den ilandflutna stocken skulle ha givit upphov till namnet Stockholm. Det finns en poäng till. Påståendet att tornet var den äldsta byggnaden i Stockholm har uppfattats som om det hade uppförts vid tiden för stadens grundläggning. Och vem var Stockholms grundläggare? Jo, Birger Jarl! Och så blev det Birger Jarls Torn.
Myten som pantlåneinrättningens tjänstemän lurade i "en och annan naiv forntidsälskare" slog till den grad rot att många än i dag tror att Birger Jarls Torn är Stockholms äldsta byggnad. Strindberg var ju själv osäker på när den uppfördes, som framgår av slutraderna i citatet ovan.
En utvikning: enligt boken Stockholms gatunamn har Birger Jarls Torg fått namn efter statyn av Birger Jarl, Stockholms grundare, som restes på torget 1854. Men kanske placerades statyn av Birger Jarl där just för hans mytiska - av somliga ansedda som historiska - anknytning till holmen? Varför skulle han annars stå där? Jarlen satte nog aldrig sin fot på Kidskär som den hette på hans tid och som inte alls hörde till staden som han grundade.

 

Silverklockorna låg så klart i Tornet
Genom hålvägen till höger om Birger Jarls Torn nås övre delen av Birger Jarls Torg. Där låg, som ovan beskrivits, Assistansen, som August kände till sedan barndomen. På några ställen i romanen Röda rummet nämner eller syftar han på Assistansen. I kapitlet Herrar och hundar bjuder linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk sina "hundar" , Nyström och Levin, på fyllekalas. (Bild av Assistansen i kapitlet Djup misär speglas i grannkvarteret.)

 

 

UR KAP. HERRAR OCH HUNDAR, RÖDA RUMMET, 1879
"Det är nu hans hundar skulle tjänstgöra och bjuda honom ett angenämt skådespel. När allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så vana, så vana!
-Huru mycket äro herrarnas silverklockor?
Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:
- Djuren fodras klockan åtta! - Varpå han satte sig, slog i tre supar, tog själv en och inbjöd de andra att göra samma."

Kommentar: En omskrivning av att deras silverklockor var pantsatta på Assistansen, och låg i förvar i Birger Jarls Torn, Tornet som det kallades. I kapitlet Röda rummet skickar konstnären Sellén, i akut behov av såväl mat som färg, Olle Montanus att stampa på bl a några gamla lakan som han river upp ur sängen.
"- Opp med dig Olle, du ska ut och stampa!". Olle dröjer borta länge och Sellén lånar Arvid Falks guldur att gå och stampa på. I samhällssatiren Det nya riket måste officerarnas uniformer lösas ut från Assistansen inför en kunglig parad.

 

 August på Frimurarkällaren och i Riksarkivet

På norra Riddarholmen står Schering Rosenhanes palats, ritat av Jean De la Vallée och byggt kring 1650. Åren 1776-1876 var palatset Frimurare Ordens stamhus. Flyglarna som byggdes, den östra kring 1800, den västra kring 1850, ödelade palatsets fasad mot landsidan och den muromgärdade trädgården. (Fasaden mot sjösidan har behållit det mesta av sin ursprungliga skönhet.) I västra flygeln, t v på bilden, rymdes frimurarnas ordenssal, i bottenplanet låg den populära Frimurarkällaren, var där framgår inte av bilden.

Frimurarkällaren i västra flygeln till Schering Rosenhanes palats var ett livligt frekventerat matställe, rent av tidens inneställe, där en tid August Blanche höll hov. Man kan vara förvissad om att Strindberg tog sig en knapp innanför västen på 'källaren', som den kallades, under sin tid som riksdagsreferent. Riksdagsledamöter, tjänstemän från ämbetsverken, förlagsfolk från Norstedt & Söner m fl begav sig vid 2-tiden hit för att äta och dricka middag. I Röda rummet nämns 'källaren' på några ställen (se kap. Arvid Falk, alias August Strindberg, i riksdagens duvslag).

 

Det röda Stenbockska palatset, vänt mot Birger Jarls Torg, byggdes kring 1640 för Fredrik Stenbock och hans maka Katarina De la Gardie. Efter en rad privatägare flyttade kommerskollegium hit och följdes 1865 av riksarkivet som behöll lokalerna till 1968, sedan 1888 hopbyggt med det nya riksarkivet som rests ovanpå Stenbockska palatsets trädgård och som skymtar till höger i bakgrunden.

 

Stenbockska palatset på Riddarholmen, som i drygt hundra år tjänade som riksarkiv, hade August sett sedan han var liten. Med kännedom om hans nyfiken- och vetgirighet har han tidigt tittat in i det bokstinna huset där väggarna bågnade så att de sprack. Eventuellt senare besök för studier är svåra att precisera. I riksarkivets tidigast förda besöksliggare Diarium hvaruti antecknas de Forskare som anlita Kongl. RiksArchivet och de Archivalier, som af dem begagnas 1874-1878, skymtar han några gånger. I liggaren möter bland forskare namnen Odhner och Fryxell, historiker i vars skrifter Strindberg finner stoff till eget historiediktande. En dag är grefve Snoilsky där.

 

Av Riksarkivets besöksliggare för åren 1874-1878 framgår att Strindberg den 6 februari 1878 önskar ta del av Ministeriela arkivet, saml. Tartarica, samt Handl. rör. Ostindiska Kompaniet.

Den 6 februari 1878 besöker Strindberg riksarkivet i Stenbockska palatset på Riddarholmen. I besöksliggaren antecknas att han önskar läsa Handl. ur Ministeriela arkivet, saml. Tartarica, samt Handl. rör. Ostindiska Kompaniet. Det är brev och rapporter från svenska sändebud i utlandet hem till Sverige. Materialet har beröring med artiklar som Strindberg tidigare hade publicerat i tidningar och tidskrifter och som han 1880 samlar i volymen Kulturhistoriska studier, där den inledande uppsatsen heter Sveriges relationer till Kina och de Tartariska länderna. Han återkommer inte för vidare studier i ämnet.
Detta enstaka besök på riksarkivet tyder på att han använt andra källor till bl a nämnda artikel, vilket han också hade. Kanske har han fått höra talas om Minsteriela Archivet, samlingen Tartarica och velat kontrollera om han missat något. Det kan ju ha funnits för honom okänt stoff, men att han ryggat inför den digra drygt decimetertjocka och svårlästa packen brev. (Strindberg stavar felaktigt tartar, skall vara tatar, en vanlig felskrivning av ordet.)
Den 19 februari samma år kallas han i besöksliggaren Aman. Dr Strindberg, som vill titta på Div. biographica. Även detta är ett engångsbesök.

 

Premiär på Riddarholmen för gatubelysning
I Strindberg/Lundins bok Gamla Stockholm berättar Claes Lundin i kapitlet Polis hur de första gatlyktorna i huvudstaden kom till. Det var efter slottet Tre Kronors brand 1697 och kungafamiljen och hovet flyttade in i Wrangelska palatset på Riddarholmen. Där hade det brunnit 1695, och så nu slottsbranden! Nog fruktade man facklornas öppna eld. Men det gällde också att lysa upp omgivningen kring Kungshuset, som palatset kallades så länge det tjänade som kungligt residens.

 

UR KAP. POLIS , AV CLAES LUNDIN, GAMLA STOCKHOLM, 1880-82.
"Under de senaste åren af 1600-talet började gatlyktor uppkomma. De första funnos på Riddarholmen. År 1697 förordnades, att sedan Wrangelska huset inköpts för hofvets räkning skulle på Riddarholmen icke bäras några facklor, utan i stället så många lanternor uppsättas, som kunde räcka till att upplysa gatorna, och skulle därför enskilda som där ägde hus anskaffa en del af sådana lanternor, nämligen för Bengt Oxenstiernas, Johan Gabriel Stenbocks, Kurkens och Posses hus, tillsammans tio lanternor, och för de mindre husen, såsom Berndes, Rosenhanes och Ehrenfelts tillsammans sex lanternor, och ville k. m:t besörja att lanternorna vid k. m:s hus samt Riddarholmskyrkan och bron med det forderligaste skulle uppsättas."

Kommentar: Fasta lanternor, eller lyktor, med sidor av glas som omslöt lågan, lyste således längs den smala körvägen från Riddarholmsbron utmed kyrkogården, som då täckte nästan hela nuvarande Birger Jarls Torg, fram till Kungshuset. Även vägarna mot norra och södra holmen var upplysta, om än svagt.

 

Åter till startsidan

Sidan ändrad 1999-05-18